- Jag reagerar inte så starkt som jag borde när jag  hör "15 civila dödades idag av en bilbomb i palestina". Hade dom sagt norrköping istället för palestina så hade det ju varet en riktigt stor och hemsk grej, men nu känns det som om man har blivit så avtrubbad. Jag orkar inte reagera och bli ledsen och arg varje gång jag sätter på nyhetena och ser sånt skit.

- Anledningen till varför jag inte tycker om knutpunkten i helsingborg (vår tågcentral, där alla hemlösa/knakare/alkoholister spenderar sin tid) är inte för att det är obehagligt med att ha människor som är höga som hus skrikandes efter en. Det är för att jag känner mig skyldig. Så jävla skyldig. Man har precis varit och shoppat och fikat och när man kommer till knutpunkten slår tanken en; mina pengar hade kunnat göra så mycket med nytta. Jag har redan 7 par converse, behöver jag ett par till? Men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra. Visst, jag kan ge alla mina pengar till olika organisationer, men hade jag gjort det för att känna mig bra med mig själv, eller för att jag verkligen bryr mig? och jag lever på studiebidrag. Hade det lilla jag hade kunnat ge faktiskt gjort någon skillnad? Antagligen ja, men som de flesta andra väljer jag den lätta vägen ut, jag sväljer ner mitt dåliga samvete med en klunk chai-latte, ignorerar mannen som tigger och sätter mig på bussen hem till mitt bekväma liv.

- Att må psykiskt dåligt har blivit en "innesak". Iaf hos yngre människor, vilket gör att jag inte tar det så allvarligt längre. Självklart om det är en nära vän som mår dåligt så tar man det ju allvarligt, men när varannan människa går hos psykolog och tuggar antideprissiva, är det att alla mår dåligt, eller är det bara ett desperat kall på uppmärksamhet?