Japaner sägs vara kända för att sova när dom får chansen, oavsett var det är. Jag tror jag har en japan i mig. Här är varför:

- Sydafrika. Askul resa. Och vi skulle ta oss runt mha buss. (dock ingen sån cheesy bussresa som ni tänker på just nu). Alla andra satt och lyssnade på guiden som berättade JÄTTEintressanta saker om omgivningarna (som jag fick återberättade av min mamma, inte alls störd av att jag sov istället för att beundra landet). Det va så här: Alla andra sätter sig två och två på bussen. Förutom jag, min pappa och min syster. Vad gör vi? tar två säten var, lägger upp benen, lutar huvudet bekvämt, och somnar innan bussen ens börjat rulla.

- Rom. Sitter på en sightseeingbuss. Lagon turistiskt. Dock väldigt intressant eftersom vi fick en polsk guide som nog inte kunde engelska, utan mer läste från ett manus. någonstans mellan colloseum och vatikanstaten gick det utför. vaknar med ett ryck av en vad jag tror är en sjut allvarlig whiplash-skada. Kunde ju dock inte klaga, kan ju inte erkänna att jag hade somnat. igen.

- Stranden. Att ligga på stranden utan att göra något i timmar är inte riktigt min grej. Då kan jag ju lika bra sova och ladda energi. kan dock leda till idel pinsamheter. (T ex att man vaknar av skratt och tjattrande tyska, vänder sig yrvaket om och möts av tre snygga schweizare som står och kollar på en) ( Detta visade sig dock vara jäkligt bra i USA. Sover man inte på nätterna får man ju sova på dagarna)

- Black silk. var på dansföreställning med familjen igår. Jättebra. Men en skön stol i mörker? inte bra. Trodde jag va vaken. Hoppar dock högt i stolen av en kör, kollar upp på scenen, och inser att jag inte har någon aning vad som har händ dom senaste minuterna. Vänder mig om mot pappa. Ögonlocken är oroväckande tunga på honom också. Vi är nog släkt trots allt.